Snart kanske du måste betala för att ta hissen

Att komma hem har länge varit gratis. I en del hus är det inte längre självklart: där sitter en myntlåda eller en kortläsare vid hissen, och den som inte betalar får ta trapporna.

Sajten Gadgetreview beskriver hur mynt- och kortstyrda hissar i bostadshus finns kvar eller dyker upp på nytt i flera länder, bland annat i Italien och Kina, oftast i hus där kassan inte räcker till underhållet av en åldrande hiss.

Två mao för att slippa trappan

Ett av de mest välbelagda exemplen finns i Peking. Enligt BBC installerades 2018 minst elva hissar i äldre bostadshus i stadsdelen Daxing – hus som tidigare bara hade trappor. Hissarna fungerar ungefär som en bussresa: man drar sitt kort mot en läsare och betalar 0,2 yuan per tur, motsvarande några ören.

Summan är liten, men den ska betalas varje gång. BBC återger uppgifter från tidningen Beijing News om att ett hushåll som åker ofta kan landa på runt 100 yuan i månaden. Byggföretaget bakom hissarna menar att modellen gör det möjligt att bygga in hiss i gamla hus utan att ta ut avgifter för bygget och underhållet direkt av de boende.

Att behovet är stort råder det ingen tvekan om: bara i Daxing hade drygt 2 200 flervåningshus byggts helt utan hiss, enligt BBC. Enligt CNN sa Kinas biträdande bostadsminister 2019 att över 100 miljoner människor bor i bostadsområden som är äldre än ett par decennier och saknar viktiga bekvämligheter.

Priset beror på våningen

Det är här det börjar bli intressant för alla som någon gång funderat på vad en våning egentligen är värd. Gadgetreview beskriver kinesiska bostadsområden där hissen betalas med förbetalda plastkort – 30 yuan för 600 resor – och andra där avgiften är 0,15 yuan per tur och sätts utifrån vilken våning man ska till. Ju högre upp, desto mer.

I Italien är fenomenet inte nytt. I Neapel var ett 20-centsmynt standard i hissen från 1950-talet fram till början av 90-talet, enligt Gadgetreview, och i en del hus har myntet ersatts av fjärrkontroller kopplade till en månadsavgift. I Georgien tar enkla myntlådor i sovjettidens höghus 5 till 10 tetri per resa, för att få in pengar till elräkningar och service. En bieffekt, konstaterar sajten: folk började gå mer.

Ett eko av hissens barndom

Om resan uppåt kostar pengar per gång, och dessutom mer ju högre upp man bor, då börjar det se ganska attraktivt ut att bo lågt. En trappa upp är plötsligt inte en nackdel utan en besparing.

Och det vore i så fall en återgång till hur det en gång var. Innan hissen blev självklar var det längst upp under taket man hamnade om man inte hade råd med annat – trapporna var en kostnad man betalade med benen. Det var först på 1920-talet som takvåningen blev en lyxadress; den första riktigt uppmärksammade byggdes ovanpå Plaza Hotel vid Central Park i New York 1923, och därefter gick det fort i storstad efter storstad.

Hissen gjorde utsikten billig att nå. En hiss med myntlåda gör den dyr igen.

Protester och stoppade avgifter

Modellen har mötts av kritik. Gadgetreview uppger att kinesiska myndigheter beordrat minst ett förvaltningsbolag att sluta ta betalt per resa och räkna av redan inbetalda avgifter mot kommande fakturor.

Invändningarna handlar framför allt om vem som drabbas. Äldre, personer med nedsatt rörlighet och den som inte har rätt växel eller pengar kvar på kortet möter samma trappa. Samtidigt finns de som är tacksamma: en 60-årig kvinna i Peking berättade för Beijing News, enligt BBC, att hissen gjort det betydligt lättare att bära hem tunga matkassar.

Något liknande har inte dykt upp i svenska trapphus. Men frågan hissarna ställer är enkel nog att kännas igen även här: är hissen en del av huset, eller en tjänst man köper resa för resa?