Slumturismen lever vidare – och en del besökare vill att fattigdomen ska synas

Att vilja uppleva det "genuina" är en av turismens starkaste drivkrafter, och den drivkraften har en baksida som sällan sägs högt: när det äkta är själva varan blir utveckling ett problem. Ett kvarter som får rent vatten, asfalt och avlopp blir mindre exotiskt att gå igenom. Fattigdomsfetischismen finns där, och den är vanligare än man tror.

National Geographic har beskrivit fenomenet i en genomgång av slumturismens historia och samtid. I Filippinernas huvudstad Manila ligger hundratals kåkstäder längs flodstränder och järnvägsspår och vid soptippar, och omkring en fjärdedel av stadens tolv miljoner invånare räknas som informella bosättare. Många resenärer kommer för det historiska centrumets kulturarv, men en del vill vidare, ut till ojämlikheten.

Turer med fotoförbud

Enligt National Geographic driver arrangören Smokey Tours turer i Baseco nära hamnen i Manila, ett tätbefolkat område känt för sitt gräsrotsengagemang, och besöker även Manila North Cemetery, där tusentals människor bor bland gravarna. Bolaget har fotoförbud för deltagarna – en regel som visar sig svår att upprätthålla. Fotografen Hannah Reyes Morales, som följde en tur på uppdrag av tidningen, berättar att en del gäster smygfotograferade med sina telefoner, och att besökarna hanterade det de såg mycket olika.

I Dharavi i Mumbai guidar företaget Reality Tour and Travel besökare genom en återvinningsindustri där omkring tiotusen människor smälter och formar om plast, och förbi de öppna tvätterier där dhobiwallahs skrubbar lakan från stadens sjukhus och hotell. Bolaget uppger att 80 procent av vinsten går tillbaka till området genom en egen biståndsorganisation, och medgrundaren Chris Way tar själv ingen lön.

Men bilden som förmedlas är noga vald. Forskaren Melissa Nisbett vid King's College London har gått igenom mer än 230 recensioner av turerna i Dharavi, och hennes slutsats – som National Geographic återger – är att fattigdomen för många besökare knappt var synlig alls: den förbisågs, romantiserades och skildes från sina politiska orsaker. Utan förklaringen till varför slummen finns blir turen mest en bekräftelse för den som redan har det bra.

Att förväntningarna ibland krockar med verkligheten framgår av de resenärsomdömen tidningen citerar. En brittisk deltagare var besviken över att den utlovade "familjemåltiden" tillagats av en guides mamma som sedan inte åt med gästerna. En annan avbröt turen efter tjugo minuter och tyckte att arrangören borde ha varnat tydligare på sin webbplats för vad besöket innebar.

Skådespelare som spelade fattiga

Det nya i saken är inte särskilt nytt. Ordet "slumming" kom in i Oxford English Dictionary redan på 1860-talet, och rika londonbor hade då i ett par decennier tagit sig ut till stadens illa beryktade East End, gärna i skydd av polis och under förevändning att det handlade om välgörenhet. National Geographic citerar en artikel i New York Times från 1884 om att slumvandringar var på väg att bli vinterns förnämsta nöje i societeten.

Och efterfrågan formade utbudet. Enligt tidningen hyrde arrangörer i amerikanska städer in skådespelare som spelade opiumrökare och gängmedlemmar och iscensatte skottlossningar på gatan – ingen ville ju att slumturisterna skulle gå hem missnöjda eller kräva pengarna tillbaka. San Francisco förbjöd så småningom upptågen, och New York Times kunde 1909 konstatera att opiumrökarna, spelarna och de sjungande barnen allihop varit avlönade.

Det finns också en annan tradition. I Sydafrika började svarta invånare enligt National Geographic erbjuda turer i sina townships i början av nittiotalet, för att visa världen hur apartheid faktiskt fungerade. Där var det de boende själva som tog initiativet, inte utomstående som sålde tillträde till deras kvarter.

Avsikten avgör

Fattiga områden har varit ett turistmål i knappt två sekel, och kritiken mot turerna är nästan lika gammal: att fattigdomen görs till underhållning, något man kan titta på en förmiddag och sedan lämna. Termen "poverty porn" har blivit gängse i debatten, och enskilda turer har lagts ner efter protester från de områden de sålde tillträde till.

National Geographics egen slutsats är att inga två städer är lika, att varje område har sin egen politiska och ekonomiska historia och att det i slutänden är avsikten som avgör – hos arrangören såväl som hos den som köper biljetten. Frågan resenären borde ställa sig är enkel nog: är fattigdomen det främsta skälet att komma dit?