Ett halvår in i kriget kämpar iranier med 89 procents inflation och hårdare repression

Kriget började den 28 februari, när amerikanska och israeliska angrepp dödade den dåvarande högste ledaren Ali Khamenei tillsammans med flera nyckelpersoner i Revolutionsgardet och andra delar av statsapparaten. Trots det sitter styret kvar. Khameneis son Mojtaba utsågs till ny högste ledare, men håller sig borta från offentligheten, och militära befälhavare har bytts ut, enligt Al Jazeera.

Enligt iranska uppgifter som Al Jazeera återger har mer än 3 500 människor dödats i landet. Stora delar av den civila infrastrukturen är förstörd, och företag och hushåll lever i ett utdraget väntläge utan slut i sikte.

Lönen räcker till hälften

Statistikcentralen i Iran uppger att inflationen i den iranska månaden mordad, som avslutades den 22 augusti, låg 89 procent högre än ett år tidigare. För mat var siffran mer än 127 procent.

Al Jazeera har talat med en 33-årig dataanalytiker i centrala Teheran som beskriver vad det innebär i praktiken: när han började på sitt företag för tre år sedan motsvarade lönen drygt 1 000 dollar i månaden. Efter tre lönehöjningar är den i dag värd mindre än 500 dollar. Han berättar också att han ibland funderar på hur livet hade sett ut om han lämnat landet efter examen för drygt tio år sedan.

Den iranska rialen nådde i lördags en ny bottennivå på 2,06 miljoner mot dollarn på den öppna marknaden i Teheran.

Ett av världens mest resursrika länder brottas nu med allt värre brist på bränsle och elektricitet. Myndigheterna förbereder sig för gasbrist när vintern närmar sig, har redan minskat bränsleransonerna för privatbilar och planerar att höja bensinpriset inom några veckor.

Hårdare tag hemma

Parallellt med kriget har rättsväsendet och underrättelsetjänsten gått hårdare fram mot allt som avviker från den officiella berättelsen. Nya avrättningar tillkännages varje vecka, bland andra av personer som greps under det tolv dagar långa kriget i juni 2025 och under de landsomfattande protesterna i januari. FN och internationella människorättsorganisationer har fördömt avrättningarna.

Underrättelseministeriet publicerade förra månaden en lista över personer och medier som iranier inte får kontakta, med hänvisning till rikets säkerhet. Kontrollen av den obligatoriska klädkoden har också skärpts, och den här veckan stängdes fler kaféer, glassbarer och nätbutiker av myndigheterna för att de inte ansetts följa islamiska normer.

Al Jazeera citerar också en ung Teheranbo som säger att erfarenheten visar att makten drar åt tumskruvarna varje gång trycket utifrån ökar. Han beskriver en hopplöshet i att hela tiden anstränga sig och ändå se att framtiden ligger utanför hans egen kontroll.

Splittring om vägen ut

Inom statsledningen finns en spricka mellan dem som vill se en diplomatisk lösning och dem som vill fortsätta strida till dess att USA drar sig tillbaka. Men ingen av sidorna vill tala om att ge upp inför Washington och Israel.

Iran uppger att man nått en överenskommelse med Oman om att öppna en transitrutt i Hormuzsundet, där sjötrafiken har minskat till en bråkdel av nivåerna före kriget. Trumpadministrationen sägs dock motsätta sig uppgörelsen och vill i stället se sundet helt öppnat. Samtidigt har USA infört sina hårdaste sanktioner mot Iran någonsin, och internationella medlare fortsätter att försöka få i gång samtal utan att något genombrott är i sikte.

Medan Mojtaba Khamenei i ett skriftligt budskap i fredags slog fast att allt som skadar den sociala sammanhållningen är förbjudet, sade president Masoud Pezeshkian bara några timmar senare i statlig tv att regeringen har svåra ekonomiska problem, kämpar för att sälja sin olja och inte förmår förbättra levnadsvillkoren för befolkningen.

Från hopp till uppgivenhet

Bilden av ett halvår som slagit hårdare mot befolkningen än mot styret återkommer i andra rapporteringar. NPR beskriver hur iranier som först var hoppfulla har blivit allt mer desillusionerade, och konstaterar att regimen i stället för att falla har hårdnat i sin linje.

I en intervju i PBS Newshour berättar New York Times-reportern Yeganeh Torbati att även många av dem som tidigare önskade en militär intervention nu upplever att allt har blivit sämre, samtidigt som staten är mer benägen och mer kapabel att använda våld. Hon pekar också på jobbförluster efter kriget och den internetnedstängning som varade i tre månader, och på hur svårt det blivit för utländska journalister att alls få tala med människor i landet. Enligt samma intervju uppger FN att mer än 2 500 barn har dödats eller skadats i Iran.

Kriget kom efter ett par år av vad iranier själva beskriver som varken krig eller fred, med två väpnade konflikter med USA och Israel och upprepade blockader. Den ekonomiska krisen började långt före februari: redan under vintern utlöste prisrusning och en kollapsande valuta de största protesterna i landet på decennier, som slogs ner hårt. Få i Iran ser i dag några tecken på att ekonomin skulle vända uppåt.

En ung kvinna i Teheran sammanfattar för Al Jazeera hur det känns: hon önskar sig ett liv som inte handlar om ständiga konflikter, växande isolering från omvärlden och planering för att överleva — och beskriver tillvaron som en utmattande upprepning av samma dag.