Därför är det så svårt att erkänna att man har fel

Situationen är lätt att känna igen. Man har läst tester, jämfört modeller och landat i ett val som kändes självklart. Sedan kommer beskedet att valet inte var särskilt lyckat.

Då finns det två vägar, konstaterar Yle Svenska. Antingen medger man att det blev fel. Eller så börjar man leta skäl: testarna värderar konstiga saker, och instrumentpanelen i vinnaren är dessutom ful. Fem minuter senare känns den egna bilen ganska bra igen.

Obehaget som uppstår när två tankar inte går ihop

Det fenomenet har ett namn: kognitiv dissonans. Alltså obehaget när två föreställningar finns i huvudet samtidigt utan att riktigt gå ihop. Jag är en förnuftig människa – men jag fattade ett dumt beslut. Jag bryr mig om klimatet – men flyger ändå. Jag vet att rökning är farligt – men röker.

Begreppet myntades av den amerikanske socialpsykologen Leon Festinger på 1950-talet. Obehaget går att minska på två sätt, skriver Yle: antingen ändrar man sitt beteende, eller så skriver man om berättelsen om varför man gör som man gör. Det senare är betydligt billigare.

I ett av Festingers mest kända experiment fick försökspersoner utföra en enformig uppgift och sedan påstå för nästa deltagare att den varit rolig. De som fick 20 dollar för lögnen tyckte efteråt att uppgiften var tråkig – de hade ju ljugit för pengarna. De som bara fick en dollar började i stället uppriktigt beskriva uppgiften som mer intressant. Belöningen räckte inte som ursäkt, och då fick själva uppgiften bli bättre.

Vi föreställer oss gärna att vi först tycker något och sedan handlar därefter. Ibland går pilen åt andra hållet: vi gör något, och letar sedan skäl till att det var klokt. Samma mekanism ligger nära det ekonomer kallar sjunkna kostnader – ju mer tid, pengar och prestige som redan lagts i ett projekt, desto svårare blir det att kalla det ett misstag.

Värst när åsikten har blivit en del av en själv

Att svara fel i ett pubquiz är ingen kris. Det blir svårare när uppfattningen har vuxit ihop med bilden av vem man är. Den som i åratal har sett sig själv som rationell och källkritisk får ett större problem när det visar sig att hon envist försvarat något som inte stämmer, påpekar Yle. Felet handlar inte längre om ett faktum, utan om en person.

Sociala medier gör det inte lättare. Där finns gamla inlägg, vänner och grupptillhörighet kvar på skärmen. Att skriva "jag hade fel" kan börja kännas som att byta sida och svika kollektivet.

Hit hör också det motiverade tänkandet. Vi granskar gärna sådant som talar emot oss hårdare än sådant som bekräftar oss: Vem finansierade studien? Hur stort var urvalet? Utmärkta frågor – men ställer vi dem lika ivrigt när resultatet råkar vara det vi hoppades på?

Nybörjaren som inte vet vad hon inte vet

Ett närliggande fenomen är Dunning–Kruger-effekten, uppkallad efter psykologerna David Dunning och Justin Kruger. Yle använder bilden av den som målar om bastun för första gången och tycker att det ser proffsigt ut. En yrkesmålare som går förbi ser genast ojämna kanter och dåligt underarbete.

Skillnaden är inte bara att yrkesmålaren målar bättre. Erfarenheten gör också att hon vet vad man ska titta efter. Nybörjarens problem är dubbelt: kunskapen saknas, och därmed också en del av verktygen för att upptäcka att den saknas.

Samtidigt har effekten blivit kraftigt förenklad på vägen ut i populärkulturen, understryker Yle. Det handlar inte bara om att dumma människor tror att de är smarta – forskningen om hur stark och allmängiltig effekten egentligen är ger en rörigare bild än memerna antyder.

Frågan som är obehaglig att ställa sig själv

Det gemensamma för alla dessa mekanismer är att vi helst använder dem på andra. Yle föreslår därför ett enkelt test: Vad skulle faktiskt kunna få mig att ändra uppfattning? Vilka iakttagelser eller bevis skulle räcka?

Är svaret ingenting, har åsikten tappat kontakten med verkligheten. Inom vetenskapen är det tvärtom själva poängen att överge en hypotes som inte håller.

Det märkliga vore att låta måndagens jag bestämma vad jag måste tro resten av livet.

Så sammanfattar Yle Svenska saken: om man tycker en sak på måndag, får bättre information på tisdag och tycker något annat på onsdag, är det knappast onsdagens jag som borde skämmas.

Åsikter byts sällan i en debatt

Att övertyga någon annan är en helt annan sak än att ha rätt. I en text i Psychology Today beskriver en psykolog hur människor sällan ändrar uppfattning för att motståndaren lade fram ett starkare argument. Förändringen sker via relationer, känslor och identitet, och kräver oftast att den egna berättelsen om sig själv hinner ändras med.

Därför fungerar trygghet bättre än konfrontation, enligt samma text: den som känner sig lyssnad på i stället för utskrattad är mer benägen att tänka om, medan press och förlöjligande gör folk defensiva. Utbildning och kritiskt tänkande hjälper, men botar inte – den som är vass på att analysera kan också bli vass på att försvara det hon redan tror.

Festinger själv kom in på ämnet genom att studera en domedagssekt vars profetia om en förödande flod aldrig infriades. De mindre engagerade medlemmarna kunde konstatera att de hade haft fel och lärt sig något. De mest hängivna, som gett upp hem och arbete, tolkade i stället den uteblivna floden som ett bevis för att de hade haft rätt hela tiden.

Och det är den obehagliga slutsatsen: det är inte bristen på bevis som gör det svårt att erkänna ett fel. Det är hur mycket man redan har satsat.